Resfeber

Ja då var det mindre än ett dygn tills jag flyger iväg till Rom. Det börjar kännas lite så där härligt i magen.

Jag ska ju få ut och resa.

Det var så länge sen jag gjorde det sist att jag nästan glömt bort hur mycket jag älskar själva resandet. Visst ska det bli kul att få se Rom, men det jag är mest exalterad över nu är resan i sej.

Jag kommer inte ihåg sist jag var på Arlanda. Mitt andra hem.

Jag längtar så mycket att det värker i halsen bara jag tänker på det. Oh vad jag älskar den känslan.

Nu ska jag och barnen hämta farmor på Kallax. Hon ska spendera lite kvalitets tid med barnbarnen. Mens mamma beger sej mot det ljuva livet i civilisationens mittpunkt.

På återseende :)



Varning utfärdad - Garderobus monstrus siktat på Klumgatan

Nu är det bara en vecka kvar tills jag beger mej till Rom med tjejerna. Jag har skyhöga förväntningar och bilder av hur det kommer att bli i huvudet.

Alla historiska platser vi kommer att besöka. Middagarna vi skall äta på ljusslings prydda uteserveringar. Cyckel turerna på kullerstens gatorna med kjolarna flygande i vinden och hattar på huvudena (och jag som inte ens äger en hatt)

Utöver detta har jag haft en mardröm som gick ut på att jag inte han se något av alla de sevärdheter som Rom har att erbjuda. Istället sprang vi i affärer och shopade men hade inget att visa upp när vi kom hem. Knasigt, och jag får det inte att gå ihop, men det är väll det som gör det till en mardrön.

Ytterligare en mardröm är situationen i min garderob.

HJÄÄÄÄÄLP !!!!!!

Det finns nog inte ett enda plagg som lämpar sej för en resa till ett vårigt Rom. Av de plagg som skulle kunna passa finns det inte ett som jag koms i. Någon har vart och bytt ut mina kläder mot kopior i en mindre storlek.

Jag kännde lukten av garderobus monstrus (vanligt förekommande svensk monsterart som trivs i överfulla garderober. De älskar att retas. Favorit lekarna är att gömma sockor och krympa kläder. Har de tråkigt kan de också sticka in en röd strumpa i vittvätten)

Jag visste sen tidigare att sommar garderoben ekade tom, men jag hade inte en aning om hur katastrofalt läget igentligen var. Här står jag en vecka innan avresa utan ett enda plagg att packa.

Inte vill jag ju gå ut och shopa heller innan resan, det vill jag ju göra på plats. Men jag måste ju ha nått på mej.

Sen jag provade en av mina klänningar för två veckor sedan, med resultatet att bland annat barmen inte fick plats (detta är ytterligare ett bevis på att garderobus monstrus vart i farten. De är inte främmande för att ta till nål och tråd och sy in kläder på olägliga ställen) har jag satt mej själv på sträng diet. Här dricks det Herbalife och hinkvis med isvatten. That's it.

Dagliga promenader har också stått på schemat. Ut ska jag oavsett om det är snöstorm eller ösregn. April vädret är ju nyckfullt som bäst. Och inte har det vart barmhärtigt mot mej hittills.

Min älskade syster följer mej ut och trotsar väder och vind minst en timme varje dag. Mamma har också hakat på ett antal gånger. Och det gör det lite lättare att hålla igång när man har någon som väntar sej att man skall ut. För själv hade jag velat kura ner mej i soffan med en kopp te.

När vi nu gått i två hela veckor har det dock blivit lättare och jag har tänkt försöka hålla ut till efter sommaren i alla fall.

Det som började med en intensiv punkt insatts har blivit inledningen på ett nytt friskare starkare liv. Förhopningen är ialla fall detta.

Problemet kvarstår dock.

Jag har fortfarande inget att ta på mej. Syster hade några klänningar jag kunde låna och jag ska till mamma i morgon och länsa hennes garderob. Om jag har tur kan jag fynda en och annan ensambel som lämpar sej.

Kontentan i det hela blir att om grderobs monstret har vart framme får man gå iklädd sin "birthday sute". Alltså naken rätt och slätt.

Om någon har ett Monsterbekämpnings tips till övers mottages det med glädje :)

Äntligen lugn och ro

Maken har nu landat på Klumgatan igen och jag kan slappna av och rå om mej själv en liten stund. Tänk vad mycke man tar för givet här i livet.

Som att få njuta av maten utan att måsta springa fram och tillbaka som värsta servitrisen.

Att få gå i duschen utan att ha ett helt koppel i släptåg.

Att få sätta sej ner och blogga en liten stund utan att klockan behöver ha passerat midnatt.

Att kunna sitta vid köksbordet mad en kopp kaffe och lyssna till tystnaden.

Små saker som gör själen glad och huvudet mindre trött. Som skapar pluss poäng och gör att man orkar igenom dagen. Som gör mej till en glad mamma istället för en fräsande satkärring (det sista riktat mot maken inte barnen)

Och allt är frid och fröjd. I alla fall i en perfekt värd där dygnet har 48 timmar och ingen behöver sova. Nu ska jag lägga mej ner en stund och läsa en bok och njuta av tystnaden i 30 minuter till. sen slutar barnen skolan och cirkusen drar igång igen :)


soffan nästa :)

Vintage - från Boråstapeter

Hej alla kära vänner och trogna läsare. Vad fantastiska ni är som orkar med mitt sporadiska bloggande. Kan bara säga att livet har en tendens att komma emellan :)

Den karta jag vill pressentera nu är inte purfärsk men den har sin plats i alla fall. Det finns nämligen bårder i den. Själv är jag allergisk mot dem men var sak har sin tid och det finns roliga nya sätt att använda den på om man nu nödvändigtvis måste envisas med att ha dem (anar ni en aning anemositet mellan mej och bårderna? Det är helt och hållet en personlig åsikt och inget att ta fasta på)

Vintage kommer från en av Boråstapeters vårkollektioner och går i romantikens täcken. Här finns ljuvliga rosor, begonier och vacker kalligrafi blandat i ett harmoniskt samspel. Färgerna är ljusa dämpade och lugna. Tapetbladen i katalogen kan med fördel samsas med varandra genom hela ditt hem utan att skapa oreda.

Så ni som har fallit för förtrollningen av vintagekänslan kan lugnt luta er tillbaka och vara säkra på att här finns ett antal säkra kort!!!



Revival - Vårnytt från ECO

Här kommer en riktig blast from the past. Ecos nya kollektion Revival blickar tillbaka till 50- 60-talet.

Retro mönster i uppdaterad färgskala, där mönstren går att blanda friskt med varandra i ett rum.

Retro är så rätt :)

Och mer retro än detta får du leta efter.

Bilder: eco.se

 

 

 

 


Påskfeber

Ja visst är det härligt med påsk. Alla fina ägg och fjädrar och annat pynt.

Visst är maten så god. Och om vädret är bra så kan man sitta ute i en snödriva och må bra.

Kanske till och med grilla en och annan korv.

Barnen är lediga maken har vart ledig och jag är ju mammaledig med kråkan. Så alla förutsättningar fanns ju för att detta skulle kunna bli en riktig höjdare påsk. En att komma ihåg när man tänker tillbaks så där på ålderdomens höst.

Tji fick jag.

Vi har spenderat hela påsken i källaren där vi turats om att ta hand om en febrig Lill kråka.

Ända sen i onsdags kväll har han haft över 40 graders feber. Läkaren säger att det är ingen fara så länge han får i sej vätska. Men om det inte lättar snart ska vi ringa tillbaks.

Trodde dock art det släppte igår lagom tills maken ska åka tillbaks till Pajala.

Men inte.

Hoppas att det går över snart innan hela påsklovet är förstört. Jag lovar jag är inte ett dugg bitter. Inte det minsta.

 

 


Aj som f**

Jag har tidigare berättat om att jag är sugen på att göra om trappen. Det projektet har nu klättrat drastiskt på att göra listan.

Det är nämligen förrädiskt halt i trappen just nu.

Maken och Leo har redan halkat och slagit sej rejält. Leo höll dessutom i vår lill kråka Zigge när han drasade ut för trappen. Som den beskyddande storebror han är skyddade han kråkan med ordentligt ont som belöning. Vi har vart till läkaren och konstaterar ordentliga mjukdelsskador.

Vi har otaliga gånger talat om för barnen att de måste vara försiktiga och inte springa i trappen men det går in i ena örat och ut genom andra.

Så här om veckan var det min tur.

Lill kråkan låg och sov i vår säng vilket betyder att han kan ramla ur om vi inte skyndar oss att hämta honom när han vaknar. Jag var på övervåningen och pysslade på. Klockan var närmare tre på natten och jag hade problem att sova.

Vi har en babywatcher som säger till när Lill kråkan vaknar. Vilket den nu gjorde. Jag skyndade mej ner för att söva om honom och på tredje trappsteget halkade jag.

Det gick blixtsnabbt. Ändå han jag tänka på att försöka hindra mej själv från att tumla hela vägen ner.

När jag slog i trappen såg jag vitt av smärta. Det susade i öronen och jag tappade kontakten med omgivningen. Allt jag kände var smärtan.

Hur länge detta varade vet jag inte. Det kan ha varit microsekunder, det kan ha varit tio tjugo sekunder kanske längre.

När chocken släppte hörde jag smällen av mitt nedslag som ett eko i hjärnan. Jag tänkte att nu bröt jag ryggen, för det var precis vad det kändes som. Innan jag han reagera satt jag framåtlutad. Tydligen hade jag inte brutit nått ändå.

Jag skyndade mej ner till kråkan för att han inte skulle krypa ur sängen och ramla han med. När jag låg där bredvid honom kände jag att det ömmade i hela kroppen.

Jag försökte känna efter vart de gjorde ondast för att försöka bedöma skadorna. Alla har väll hört talas om vad kroppen kan göra när den är i chocktillstånd. Lyfta bilar. Gå på brutna ben och så vidare.

Det jag kom fram till var att jag måste ha böjt mej bakåt i farten för att stoppa upp kanandet. Jag hade slagit i trappen på vart annat steg och tagit emot ytterligare en smäll när jag stannade på nästa trappsteg. I alla fall var det vad min ömmande bak och armbåge talade om för mej.

Kråkan föll åter i sömn. Jag brukar vänta fem tio minuter extra för att vara säker på att han sover ordentligt, men nu var jag mer orolig över hur jag själv mådde. Jag kunde ju alltid gå ner igen om han vaknade till.

Sakta förflyttade jag mej upp ur sängen och tog mej upp för trappen. Vi har en stor spegel på ytterdörren alldeles ovanför. Med rädslan i halsen vände jag mej om och granskade olycksplatsen. Ja det är en bra bit att falla ner för. Och jag som inte är speciellt förtjust i höjder som det är.

Efter att ha sträckt på kroppen åt alla håll och kanter för att känna efter så tittade jag mej i spegeln. Och visst där fanns bevisen. Tre ilsket röda streck på ryggen och baksidan av låret.

Svullna och ömmande men överkomliga.

Huvudet smärtade också från smällen. Jag slog i basen av skallen precis under kanten på skallbenet. Med det gjorde ont i alla fall. Adrenalinet gick så sakteliga ur blodet och hjärtat saktade av. Jag skulle nog överleva utan värre skador än några blåmärken.

Fatta lättnaden.

Det hela ledde i alla fall fram till att trappen skall göras om så fort som möjligt. Jag går väldigt försiktigt i den nu. Men det kommer väll att leda till felsteg och ytterligare skador.

Jag behöver i alla fall inte fundera hur det känns att trilla ner för trappen längre.


Matbloggstoppen
RSS 2.0