Aj som f**

Jag har tidigare berättat om att jag är sugen på att göra om trappen. Det projektet har nu klättrat drastiskt på att göra listan.

Det är nämligen förrädiskt halt i trappen just nu.

Maken och Leo har redan halkat och slagit sej rejält. Leo höll dessutom i vår lill kråka Zigge när han drasade ut för trappen. Som den beskyddande storebror han är skyddade han kråkan med ordentligt ont som belöning. Vi har vart till läkaren och konstaterar ordentliga mjukdelsskador.

Vi har otaliga gånger talat om för barnen att de måste vara försiktiga och inte springa i trappen men det går in i ena örat och ut genom andra.

Så här om veckan var det min tur.

Lill kråkan låg och sov i vår säng vilket betyder att han kan ramla ur om vi inte skyndar oss att hämta honom när han vaknar. Jag var på övervåningen och pysslade på. Klockan var närmare tre på natten och jag hade problem att sova.

Vi har en babywatcher som säger till när Lill kråkan vaknar. Vilket den nu gjorde. Jag skyndade mej ner för att söva om honom och på tredje trappsteget halkade jag.

Det gick blixtsnabbt. Ändå han jag tänka på att försöka hindra mej själv från att tumla hela vägen ner.

När jag slog i trappen såg jag vitt av smärta. Det susade i öronen och jag tappade kontakten med omgivningen. Allt jag kände var smärtan.

Hur länge detta varade vet jag inte. Det kan ha varit microsekunder, det kan ha varit tio tjugo sekunder kanske längre.

När chocken släppte hörde jag smällen av mitt nedslag som ett eko i hjärnan. Jag tänkte att nu bröt jag ryggen, för det var precis vad det kändes som. Innan jag han reagera satt jag framåtlutad. Tydligen hade jag inte brutit nått ändå.

Jag skyndade mej ner till kråkan för att han inte skulle krypa ur sängen och ramla han med. När jag låg där bredvid honom kände jag att det ömmade i hela kroppen.

Jag försökte känna efter vart de gjorde ondast för att försöka bedöma skadorna. Alla har väll hört talas om vad kroppen kan göra när den är i chocktillstånd. Lyfta bilar. Gå på brutna ben och så vidare.

Det jag kom fram till var att jag måste ha böjt mej bakåt i farten för att stoppa upp kanandet. Jag hade slagit i trappen på vart annat steg och tagit emot ytterligare en smäll när jag stannade på nästa trappsteg. I alla fall var det vad min ömmande bak och armbåge talade om för mej.

Kråkan föll åter i sömn. Jag brukar vänta fem tio minuter extra för att vara säker på att han sover ordentligt, men nu var jag mer orolig över hur jag själv mådde. Jag kunde ju alltid gå ner igen om han vaknade till.

Sakta förflyttade jag mej upp ur sängen och tog mej upp för trappen. Vi har en stor spegel på ytterdörren alldeles ovanför. Med rädslan i halsen vände jag mej om och granskade olycksplatsen. Ja det är en bra bit att falla ner för. Och jag som inte är speciellt förtjust i höjder som det är.

Efter att ha sträckt på kroppen åt alla håll och kanter för att känna efter så tittade jag mej i spegeln. Och visst där fanns bevisen. Tre ilsket röda streck på ryggen och baksidan av låret.

Svullna och ömmande men överkomliga.

Huvudet smärtade också från smällen. Jag slog i basen av skallen precis under kanten på skallbenet. Med det gjorde ont i alla fall. Adrenalinet gick så sakteliga ur blodet och hjärtat saktade av. Jag skulle nog överleva utan värre skador än några blåmärken.

Fatta lättnaden.

Det hela ledde i alla fall fram till att trappen skall göras om så fort som möjligt. Jag går väldigt försiktigt i den nu. Men det kommer väll att leda till felsteg och ytterligare skador.

Jag behöver i alla fall inte fundera hur det känns att trilla ner för trappen längre.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0
Matbloggstoppen