Som bitar i ett pussel...

Ibland så faller allt på plats. Saker som man tänkt göra händer av sej själv och man behöver inte försöka lika hårt för att det ska bli som man vill.

Igår hade jag en sådan dag.

Efter månader av motgångar, kändes det som om vindarna äntligen vänt. Jag fick äntligen träffa neurologen, han var inte glad när vi gick (både mamma och pappa hade slutit upp för att stötta mej) efter hård påtryckning fick jag till stånd en remiss till Med.rehab i Sunderbyn. Nu återstår att se om de kan hjälpa mej...jag ska tänka positiva tankar.

Per Grapesson ringde och talade om att han beställt Botox, så jag kan få min första behandling till veckan. Ytterligare en bock i listan...Jag behövde inte ens gå in på apoteket själv och beställa medicinen, däremot måste jag hämta ut den innan min tid på tisdag.

Sedan var jag till Camilla för första gången på LÄNGE och drack en kopp kaffe...Det kändes skönt att få prata i lugn och ro, de va så länge sen vi hade tid till det senast...Ibland måste man ta sej tid att stanna upp och njuta av stunden...Lugnet som infunnit sej efter morgonens läkarbesök, verkar ha återställt balansen i mej...Jag känner mej lugnare än på länge.

När jag kom hem, ringde de både från Stepin och från försäkringskassan. Två av de samtal jag hade på min agenda hade tagit hand om sej själva, gud vad skönt det kändes.

Igår kväll träffade jag så mina arbetskamrater över en bit mat och vi pratade i ett par timmar, det kändes också bra...Jag har saknat dem nu under tiden jag vart hemma. Men som jag nämnde tidigare så hjälpte mitt nyfunna lugn mej att njuta av stunden och fylla lite av tomheten som funnits där tidigare. Mågna kramar utdelades och mottogs...det känns skönt att veta att man är saknad...det har ju faktiskt nästan gått tre månader, nu ändå =)

Pusselbitar som faller på plats...

Vilken trevlig bild det målar upp. Kanske kan jag ta pusselbitarna som mitt liv består av nu, och pussla ihop dem. Det återstår bara att se vilket motiv som framträder. 

Pusselbitar som passar ihop...

Nice =) 

Leende lägger jag mej ner och vilar....


XOXO Tess

 


Kommentarer
Postat av: Kaj Hällgren

Hej Tess, du är vår pusselbit som saknas! Vi hade lika trevligt som du att bara få vara tillsammans för en stund och slippa prata så fort och forserande. Att kunna sitta ned och njuta av stunden... Glädjande också att höra att det går frammåt med både behandlingar som tar sin början och läkare som accepterar andra sjukhus och specialister. Jag håller på dig, kram/ Kaj

2010-05-27 @ 21:13:53

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0
Matbloggstoppen