Berg och dalbana

Just nu åker mitt liv berg och dalbana. Efter snart två år har jag äntligen fått nån form av diagnos på min huvudvärk. Om jag sen gillar resultatet??? NEJ inte alls.

Som det värkar handlar det om en utmattnings depresion. Jag har sprungit för fort alldeles för länge utan att stanna upp och skörda frukten av mina ansträngningar, eller känna efter om jag ens orkar med det jag gör. Så nu är det bara att börja om från börgan och bygga upp ett hållbart liv med en fungerande vardag. Hur jag skall lyckas med detta???

Ja det är en bra fråga. Jag som är van att hinna allt och att kunna göra allt. Förstår ni vad frustrerande det är att inte ens kunna damsuga utan att bli helt utmattad. Ännu mindre arbeta eller ägna mej åt alla de aktiviteter jag tidigare tagit för självklara. Jag kan inte ens klättra på en stol, för risken finns att jag blir yr och tuppar av. Frustration är ett alldeles för undermåligt uttryck!!!

Nu gäller det att rodda i mina prioriteringar. Vad är det som är allra viktigast. Vad är det jag inte kan vara utan. Vad är det som jag måste skära ner på, eller helt ta bort.

Jag tror att jag sitter i en riktig rävsax, eftersom att allt jag gjort har varit sådant som jag värkligen älskar. Och just därför har det inte känts jobbigt att göra plats för allt. Att jag sen är effektiv och bra på att organisera och strukturera, har gjort att jag nu står här med skägget i brevlådan.

Jag har aldrig varit känslig för stress utan tagit en sak i taget och gjort klart i tur och ordning. Nu krävs det inte mer än att jag ska passa en tid hos läkaren och handla mjölk för att hinna färdigt med middagen, till familjen kommer hem för att det ska snurra ihop sej totalt.

Utanpå detta så lider jag av en kraftig ångest, vilket jag inte insåg förän psykologen i Sunderbyn förklarade för mej vad ångest var och hur den beter sej. Mina stress hormoner och mitt försvarssystem går på högvarv. Därför krävs det inte så mycket för att trigga igång det. Det har hänt mer än en gång att jag fått panisk hjärtklappning, andnöd och kallsvettningar av att maken dykt upp på ett ställe jag inte förväntade mej att finna honom på. Ingen medvetenhet i världen kan få mej att ta mej samman när något sådant händer.

Nu vet jag ju dock att det inte är någon fara, och med hjälp av mina psykologer både i Sunderbyn och i Piteå har jag nu fått hjälpmedel för att kunna hantera situationer då ångest spiralen sätter igång. Det som har hjälpt mest är att bara vara medveten om vad som händer och varför. Och att andas djupa andetag, att sucka när det känns som om jag inte får någon luft. För det är inte det att jag inte får luft, utan problemet är att jag inte får in någon NY luft då jag bara andas i snabba ytliga andetag. Om jag då suckar djupt tömmer jag lungorna på koldioxid och ny syrerik luft kan strömma in.

Det låter rätt kliniskt men det fungerar, ja lovar. Domningarna släpper, myrkrypningarna reduceras, och jag kan tänka någorlunda klart efter bara en liten stund. Det är långt ifrån någon behaglig upplevelse, men jag lär mej att hantera den.

Just nu är det familjen och hemmet som vi satsar på att få en fungerande rytm i. Sen kommer arbetet. Efter det kommer det att ta lång tid innan jag ens funderar på att lägga till ytterligare aktiviteter. Det gäller att leva här och nu. Och ta vara på det fina som livet har att ge. För de spelar ingen roll hur mycke roliga, spännande, utvecklande saker man gör om man inte kan njuta av det man upplevt.

Så för tillfället kommer jag att leva efter devisen, njut av det lilla. Gräset är inte alltid grönare på andra sidan!!!


Kommentarer
Postat av: Lotta

Hej!

Jobbigt, men ändå skönt att till slut få ett svar.

Ta väl hand om dig nu!!!



kram kram Lotta, Colorama Hjo

2010-10-18 @ 22:49:40
URL: http://lotenlind.blogg.se/
Postat av: Anonym

Vad bra att man nu äntligen vet vad det är och att du får rätt hjälp.

Kram

Gunilla

2010-10-19 @ 00:54:54

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0
Matbloggstoppen